Du måste tro mej! Jag är verkligen lessen :(
Hur ska jag kunna klara mej utan dej?
Du gjorde min dag så bra. När vi blev kompisar så kändes det som om vi hade vart det sen små.
Du var speciell.

Jag vill prata med dej, men jag vågar inte ta steget.
Är rädd för onda blickar eller att du ska gå där ifrån.
Jag vågar inte kolla dej i ögonen längre.
Alla minnen man har med dej är för svårt att glömma.
Jag minns dej som en vän man verkligen kunde va sej själv med.
Alla knäppa saker vi gjorde, alla gånger du har hjälpt mej.
Allt är bara borta nu?

Jag försöker, men jag förstår...
Detta är inte lätt att lösa.
Men en del säger att man kan bli bättre vänner om man kan lösa problem.
Men jag vet inte vad du tycker. Det kanske var meningen att det skulle bli såhär?

Det är inte lätt att gå till skolan när man inte har sin vän som man har längtat efter.
Alla lektionerna  som vi bara babblade bort är nu att man sitter där och hoppas på att du ska sitta bredvid en.
Tårarna bara samlas i mina ögon just nu, men jag vill inte visa det för dej.
Du verkar vara glad, och det vill jag att du ska vara.
Jag kommer försöka, har väldigt svårt att släppa våran vänskap.
Vi har säkert misstolkat varandra, det händer ganska ofta. och ja hoppas att det är så.

Jag kommer inte släppa dej i första taget.
Vänner bråkar alltid nån gång, men de håller alltid ihop <3



Saknar min underbara söta knasiga knäppa vän som man alltid hade med sig :'( <3<3<3